Måndag

I går var det dags för en ny utflykt med löparskorna på. Tillsammans med Roffe tog jag tunnelbanan till Norsborg vid åttatiden på morgonen. Vi sprang direkt från stationen ner mot Mälaren. Första biten var ren transportsträcka, men sen kom vi in på en otroligt fin strandpromenad. Desto skönare att den inte var asfalterad. Cirka 5-6 km ledde den oss till Slagsta brygga. Sen så blev det transportsträcka igen. Ingen rolig löpning upp till Vårby gård där jag hoppade på tuben och for hem till en efterlängtad frukost. Slutresultatet blev 9,31 km på 1:05. För mig ett behagligt tempo som just nu nog är max vid längre sträckor.

Onsdag

Nu har jag anmält mig till Göteborgsvarvet nästa år. Jag har hört bara gott om den tävlingen och Göteborg är min favoritstad nummer två i Sverige. Och det kan ju vara lagom att springa en halvmara två veckor före SM. Ja, anmälningsavgiften är betald och hotellrum är bokat. Jag trodde att jag skulle kunna vänta till i januari-februari med att boka hotell men jag fick höra att det gäller att vara ute i tid om man inte ska bli fast för att få de dyrare rumsalternativen. Det första hotellet jag ringde till var redan fullbokat, men det andra hade enkelrum kvar och man fick rabatt om man kan visa startbeviset från varvet. Jag bokade två nätter för 545:- per natt. då ingår frukostbuffé så jag tycker att det är ett okej pris. Jag tittade på bilderna på nätet och rummen såg ruskigt fräscha ut. bastu finns också och det kan ju vara skönt när man ramlar in efter varvet. Den helgen kommer att bli som en minisemester som jag ska njuta av helt och fullt.

Söndag

Jag mötte upp Roffe klockan 8 vid Vårby Gårds tunnelbana. Vi traskade över gångbron som leder över E4:an. Sedan blev det jogg på stigar som förde oss runt sjön Gömmaren. Det var alla slags underlag. Stenigt, rotigt och stenhällar. Vid tre passager var det spångat över myrängar. Min Garmin sade 7,59 km. Tiden 1:01. Ja, inte går det jättefort när man ska parera för rötter hela tiden. Men härligt var det. Bara att få känna lukten av skog istället för bilavgaserna som jag brukar få ta del av på mina pass. Det blir repris nästa söndag.

Midsommarafton

Nu är det bestämt att jag ska följa med Roffe ut i skogen för en timmes skogslöpning. Det ska bli riktigt roligt. På söndag morgon klockan 8 ska vi ses vid tunnelbanan i Vårby gård. Sedan går stegen mot sjön Gömmaren. Förhoppningsvis kan vi se en och annan orm också. Det lär finnas gott om dem där.

Nu önskar jag alla som läser detta en riktigt trevlig och bra Midsommar.

Onsdag

Idag ca 9 kilometer i behagligt lufstempo. Det verkar vara det enda tempo jag behärskar. Nej, nu ska jag inte bli så negativ. Men nu när jag sett mig lufsa på video så undrar jag nog vad det är jag håller på med. Det vore väl bättre om jag snidade smörknivar istället för att låtsas att springa. Det jobbigaste var nog att se hur framträdande min mage är. Jag visste ju om den, men inte att den skulle guppa på det viset. Om jag ska vara lite positiv så får jag väl konstatera att den enda vägen till bättre löpning går via träning och viktminskning. Okej, då kör jag!

Måndag

Efter maran så lovade jag mig själv att öka på träningen till fyra gånger i veckan. Nu har två veckor gått och jag tycker att vi har vilat färdigt. Den gångna veckan har jag tränat en(1) gång. Inte så bra. Min kompis Peter säger att jag aldrig kommer att kunna träna fyra gånger i veckan. då blir jag förbannad. jag ska bara visa att jag minsann kan. Men då måste jag ju ta mig i kragarna och sätta fart. Denna veckan planerar jag att träna som följer:

Tisdag: 8 km distans
Onsdag: 8 km distans
Fredag: 6,81 km medelhård distans
söndag: 12-13 km långpass

Efter det så tänker jag hålla dom träningsdagarna. Jag tror inte alls att det är för mycket. Bara jag rent mentalt kan få mig ut i löpspåret så borde det inte vara något problem. Jag ser inga fysiska hinder för det så det är väl bara att köra.

Min jobbarkompis Mariannes man Roffe brukar vara ute i skogarna runt sjön Gömmaren och springa på helgmorgnarna. Jag är medbjuden för ett milpass. Men jag är lite tveksam. Jag springer så långsamt att jag undrar om han skulle ha tålamod med mig i skogen. Det är dock frestande. Jag älskar att springa i skogen och känna alla dofterna och höra ljudet av sus i träden. Jag skulle också vilja lära mig att hitta rätt på skogsstigarna där så att jag kan springa där även när jag är själv.

Sockermatchen förlorades förra veckan. Jag fattar inte att det kan vara så svårt. Det är ju bara att undvika allt med socker i. Men i fredags så plockade Yvette fram en stor ask After Eight och ställde fram. Och naturligtvis är jag där och plockar till mig flera stycken. Och innan jag hinner tänka på vad det är jag gör så stoppar jag i mig. Va??!! Jag som har slutat röka och dricka sprit. Ska jag inte klara av lite socker? Nåja, nu prövar vi igen. En dag i taget. Jag ska gå ner tolv kilo till nästa mara, men det vore roligt om målvikten kunde uppnås lite tidigare ändå. 70 kilo, here I come.

Söndag

Jag har inget att säga till mitt försvar. Sista löprundan var på Sörmlandsleden i måndags. Efter det har det blivit noll och intet. Jag kan ju inte skylla allt på fotbolls-em men faktum är att jag sett de flesta matcherna. Jag tycker det är sjukt kul att följa de olika grupptabellerna och räkna ut vilka som får möta vilka i kvartsfinalerna. Med tanke på hur Holland har spelat hittills så kommer Sverige-Holland att bli en jättematch. Dock tror jag inte att Sverige kan rå på de oranga spelarna.
Nå, hur blir det med löpningen nu da? Ja, idag har jag lovat att gå med ut på långpromenad med kompisen Peter. Sen väntar lite tvätt och städning. Klockan 8 blir det NAVY CIS. Det programmet missar jag aldrig. Så någon löpning verkar det inte bli idag. Men i morgon börjar ju en ny vecka med nya intentioner. Jag har ju lovat mig själv att träna fyra gånger i veckan under året fram till nästa mara. Och det vill jag hålla. Javisst! Nästa vecka blir en bra löparvecka.
Jag fick se mig på video gå i mål på Blodomloppet. Jag trodde inte mina ögon. Där kom en gammal skäggig, lönnfet gubbe stapplandes. Är det verkligen jag? Javisst. Suck! Vad göra? Ja, lite uppstramning kanske. Börja raka mig och gå ner ungefär tio kilo vore en bra start. Och gärna lite fart-träning också. Annars får jag ge mig själv ett passande nickname. Roffe the turtle. Snigel-Roffe. Ja, nåt sånt vore träffande.

Det här kan bli lite tjatigt. Men nu tar jag återigen tag i kosten för att få lite rätsida på sakerna. Sockersuget ska bekämpas. Inget godis, läsk, glass eller fikabröd nu på ett tag. Jag kollade i spegeln och konstaterade att jag ser alldeles svullen ut, hela jag. Jag tror att jag måste gå ner några kilo för att kunna ha en chans på att ta mig runt maran nästa år. Nu väger jag 82 kilo. Ett kilo i månaden fram till maran skulle alltså betyda tolv kilo ner. Jag vet inte hur många minuter per 10 kilometer som det betyder i fart att gå ner tolv kilo, men i mitt fall säkert en tre-fyra minuter iallafall.
Måndag-tisdag har jag varit på konferens med min arbetsgrupp. Det har varit mycket mat och fikabröd. Har upplevt det som att jag stoppat något i mig hela tiden. Det var det som ledde till beslutet att strama upp kosten och försöka gå ner några kilo. Jag tror att kombinationen av kost och träning kommer att leda till en jämn viktnedgång. Men jag tänker inte väga mig stup i kvarten. jag ska väga mig en gång i månaden så att det hinner hända något mellan gångerna.
Naturligtvis är det nu så att när jag nu beslutat mig för att nobba sockret så upplever jag ett större sockersug än vanligt. Jag sitter här och håller i mig för att inte springa ut och köpa en mjukglass i korvkiosken på torget. Men såhär i början ska jag vara benhård med slarvet. Senare kanske jag kan börja att tillåta mig lite slarv ibland bara för att göra det lite lättare att stå ut.

Onsdag dag 1

Nu har träningen för Stockholm Maraton 2009 tagit fart på allvar. I måndags blev det nio kilometer på Sörmlandsleden ner mot Nynäshamn. Det var riktigt roligt att springa i skogen över rötter och stenar. Det var inte lika enformigt som att hasa sig fram på asfalten i Sätra. Jag ska försöka hitta några skogsstigar som jag kan åka till och få den här lite mer varierade träningen.

Söndag

Nu är det gjort. Anmälningsavgiften till Stockholm Marathon 2009 är betald. Jag tänker inte slå vad med någon om att jag kommer att fullfölja loppet. Jag menar, vad som helst kan ju hända som sätter en käpp i hjulet för mig. I år var jag alldeles för dåligt tränad. Till nästa år kommer jag att träna bättre och längre så jag kommer inte att kunna skylla på dålig träning i alla fall. Kan jag också öka farten från sköldpaddstempo till något som i alla fall liknar jogg så sitter ju inte det i vägen.

Torsdag

I går kväll sprang jag Blodomloppet på Djurgår´n. Det blev en enorm besvikelse. Jag hade tänkt att få en bra tid som revansch för avbrutet Stockholm Maraton. Vi skulle springa 5 km och ställde upp oss i startfållan för 5km-löpare. 5 minuter efter oss skulle promenadklassen starta. Nu måste det ha blivit så att många som skulle gå startade med oss, för när det tunnade ur och man kunde börja jogga lite lätt så fortsatte de flesta att gå till min stora frustration. Jag hade ingen lust att knuffa folk och springa ned dom så jag tog det lite varsamt och sprang om där det gick. Resultat: de första 1,5 km fick jag gå. ytterligare 2 km gick i lusigt tempo. Egentligen var det bara den sista kilometern som jag kunde springa på. tiden visar ju allt. 40.04. På 5 km. Vilken pang-tid va?
Trots att det bara rörde sig om att jogga runt 5 km så könde jag av det i låren. Jag antar att maraton sitter i fortfarande.

Tisdag

Såhär tre dagar efter maran så känns det som att det är dags att sätta upp nya mål för träningen. En sak är helt klar. Det blir mara även nästa år, men med den skillnaden att jag då ska fullfölja. Något annat finns inte på kartan. För att nå dit ska jag öka på träningsdosen med en dag i veckan till fyra träningsdagar i veckan. Jag känner mig motiverad och vetskapen om att jag ligger skyhögt över den nivån där jag började för ett år sedan gör att jag bara kan se ytterligare utveckling som ett resultat av mer träning. För ett år sedan hade jag problem med att jogga fem minuter. Nu kan jag med lätthet träna i 90 min+. Rent procentuellt kommer jag inte att kunna matcha min utveckling hittills, men mitt primära mål är att sänka mitt km-tempo från 7.30 idag till 6.30 om ett år. Då kommer jag att ha en större marginal för att kunna genomföra maran. Om jag tränar disciplinerat kanske det till och med går att pressa tempot ytterligare, men det får bli extra bonus i så fall.
Några mindre mål på vägen finns. Blodomloppet nu på onsdag är ett. Det blir fem km trots att vi ville springa 10 km. Det blev något tjall med anmälningarna. Det gör inte mig något. Det känns som en lagom träningsrunda efter maran. Sedan finns Midnattsloppet i augusti. Det vill jag springa mest för den härliga feststämningen längs banan. 10 km få ses som en tempoträningsrunda. Stockholm halvmaraton har jag tänkt att springa men har ändrat mig. Deras tidsgräns på 2.45 är nåbar för mig men jag har inte stor marginal med mitt km-tempo. Jag hoppar halvmaran och lägger kraften på min träning med många långpass.

En erfarenhet rikare

På morgonen innan maran var jag en aning nervös. Ett understatement förstås. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag kollade att jag plockat fram allt jag skulle ta med. Kollade och dubbelkollade om och om igen. Jag hade en hemsk aning om att jag skulle komma in till Östermalms IP och inse att jag glömt det där viktiga som tex nummerlappen eller skorna rentutav.
Nåja, iväg kom jag och jag hade allt med mig. På tunnelbanan var jag först ensam om att ha nummerlapp på mig men på väg in mot stan så fylldes det på med löpare från en massa olika länder.
Jag hade tagit god tid på mig eftersom det var första gången för mig. Jag ville inte hamna i tidsbrist för att jag inte hittade till allt så bra. Men det gick bra. Tydligt skyltat var det ju.
Jag hade hela tiden en känsla av att jag inte hörde hemma där. Jag kände mig inte som en riktig löpare.
Jag höll mig liksom alla andra i skuggan och fortsatte dricka av min utspädda sportdryck.
När loppet väl kommit igång upplevde jag att det kändes svårt att hålla mitt eget tempo. Jag ville gärna gå med alla som svepte förbi i början. Det blev bättre efter ett tag när fältet spridits ut en aning.
Värmen kändes. Jag använde det vatten som fanns utmed banan redan från början. Det var en markant skillnad att springa i skuggan.
Första delen av loppet kändes bra. Vid Slussen var det någon som skrek roffe och slängde iväg en vinkning och konstaterade att det var en jobbarkompis som vevade frenetiskt. Publiken längs med banan var underbar och gav ett bra stöd. Man ville ju inte göra bort sig inför dem. Västerbron kändes lättare än vad jag förberett mig för. Det märktes att alla hade respekt för den. Alla drog ner på tempot rejält. Det gick bra ända fram till strax efter Centralen. Då var det som att någon dragit ur pluggen. Jag började gå små korta bitar. Någonstans i skallen så började jag tänka på varvningen vid Stadion. Jag tänkte att det skulle vara skönt att kliva av där.
Vid Vasaparken stod min fanclub med flaggor som skanderade Roffe, roffe. Jag stanade och berättade att jag skulle kliva av vid Stadion. Efter det blev det mest promenad. Mitt högerknä började göra sig påminnt. Det är något jag känt av i slutet av mina långpass.
Det var skönt att kliva av. Väl nere på Östermalms IP fick jag en t-shirt trots att jag förklarade att jag brutit. vi har så många sa tjejjerna. Jag tog emot en tröja men vad ska jag med den till. Det skulle ju vara som att ståta med lånta fjädrar att ha den på sig.
Ett misstag jag gjorde var att inte ställa mig i kön för massage. Istället blev det ombyte och snabbdusch för att sedan möta upp med min fanclub för att käka på kinesrestaurang.

Slutsatser. Under det året som gått har det blivit för lite träning och alldeles för få och korta långpass. Men med tanke på att jag stod på noll för ett år sedan är jag trots allt ganska nöjd med min insats. När jag nu går in i ett nytt träningsår så befinner jag mig redan från början på en rejält högre nivå. För ett år sedan kunde jag inte jogga i fem minuter. Det tog mig två månaders träning för att kunna jogga sammanhängande 30 minuter. Det betyder att om jag fortsätter nu så kommer jag att kunna höja min nivå ytterligare till nästa år. Ja, självklart ska jag anmäla mig till nästa år. Ett varv i år ska bli två varv nästa år.