En erfarenhet rikare

På morgonen innan maran var jag en aning nervös. Ett understatement förstås. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag kollade att jag plockat fram allt jag skulle ta med. Kollade och dubbelkollade om och om igen. Jag hade en hemsk aning om att jag skulle komma in till Östermalms IP och inse att jag glömt det där viktiga som tex nummerlappen eller skorna rentutav.
Nåja, iväg kom jag och jag hade allt med mig. På tunnelbanan var jag först ensam om att ha nummerlapp på mig men på väg in mot stan så fylldes det på med löpare från en massa olika länder.
Jag hade tagit god tid på mig eftersom det var första gången för mig. Jag ville inte hamna i tidsbrist för att jag inte hittade till allt så bra. Men det gick bra. Tydligt skyltat var det ju.
Jag hade hela tiden en känsla av att jag inte hörde hemma där. Jag kände mig inte som en riktig löpare.
Jag höll mig liksom alla andra i skuggan och fortsatte dricka av min utspädda sportdryck.
När loppet väl kommit igång upplevde jag att det kändes svårt att hålla mitt eget tempo. Jag ville gärna gå med alla som svepte förbi i början. Det blev bättre efter ett tag när fältet spridits ut en aning.
Värmen kändes. Jag använde det vatten som fanns utmed banan redan från början. Det var en markant skillnad att springa i skuggan.
Första delen av loppet kändes bra. Vid Slussen var det någon som skrek roffe och slängde iväg en vinkning och konstaterade att det var en jobbarkompis som vevade frenetiskt. Publiken längs med banan var underbar och gav ett bra stöd. Man ville ju inte göra bort sig inför dem. Västerbron kändes lättare än vad jag förberett mig för. Det märktes att alla hade respekt för den. Alla drog ner på tempot rejält. Det gick bra ända fram till strax efter Centralen. Då var det som att någon dragit ur pluggen. Jag började gå små korta bitar. Någonstans i skallen så började jag tänka på varvningen vid Stadion. Jag tänkte att det skulle vara skönt att kliva av där.
Vid Vasaparken stod min fanclub med flaggor som skanderade Roffe, roffe. Jag stanade och berättade att jag skulle kliva av vid Stadion. Efter det blev det mest promenad. Mitt högerknä började göra sig påminnt. Det är något jag känt av i slutet av mina långpass.
Det var skönt att kliva av. Väl nere på Östermalms IP fick jag en t-shirt trots att jag förklarade att jag brutit. vi har så många sa tjejjerna. Jag tog emot en tröja men vad ska jag med den till. Det skulle ju vara som att ståta med lånta fjädrar att ha den på sig.
Ett misstag jag gjorde var att inte ställa mig i kön för massage. Istället blev det ombyte och snabbdusch för att sedan möta upp med min fanclub för att käka på kinesrestaurang.

Slutsatser. Under det året som gått har det blivit för lite träning och alldeles för få och korta långpass. Men med tanke på att jag stod på noll för ett år sedan är jag trots allt ganska nöjd med min insats. När jag nu går in i ett nytt träningsår så befinner jag mig redan från början på en rejält högre nivå. För ett år sedan kunde jag inte jogga i fem minuter. Det tog mig två månaders träning för att kunna jogga sammanhängande 30 minuter. Det betyder att om jag fortsätter nu så kommer jag att kunna höja min nivå ytterligare till nästa år. Ja, självklart ska jag anmäla mig till nästa år. Ett varv i år ska bli två varv nästa år.